Nu är jag glad! Andra skulle nog ha varit glada om det varit tvärtom, men inte jag!! Behövde inte visa leg på bolaget. Alla (de fleste, finns säkert någon som tycker att jag är "gammal som stryk") säger att jag inte ser ut som att jag ska fylla 30 nästa år, och jag känner absolut inte som om att jag ska göra det heller! Jag känner mig som 24 och så hoppas jag att det kommer att fortsätta. Man ska ha barnasinnet kvar, det är ju det i huvudet som ska räknas, jaja... jag har inte så mycket där, men det lät ju bra iallafall!!
Tror väldigt ofta att det har med omgivningen att göra hur man känner sig ålders mässigt. Jag bor själv, har inga barn, jag kan göra i stort sätt vad jag vill... Nästan! Jag har mitt jobb, kan betala mina räkningar. Har en fin lägenhet som jag storm trivs i... Det är bara en liten detalj som fattas... glimmande, ca 170 cm lång, några kulor i grenen... Helt enkelt en julegran till jul! *s* Där står jag och väger över lite om den ska vara äkta eller oäckta! En äkta skulle ju vara fint visserligen, men jag vet inte hur mycket jag kommer att vara hemma i de två veckor jag ska vara ledig! Skönt!! Då vore det ju idealiskt om den vore i plast... men om jag inte kommer att vara hemma då... ja, då kommer den att stå här helt ensam! Julen ska ju firas i Nora... Då spelar det ju ingen roll om den är äkta eller oäckta! Ska jag ha någon överhuvudtaget!? Ja, det ska jag!!! Bara för att jag inte har någon familj här så betyder det väl inte det att jag inte kan ha mysigt...

En ny tanke i mitt huvud... Varför blir man inte tagen på allvar om man inte har någon familj?... Ingen sambo, inga barn... inte ens en katt! Ibland känns det som om att man bli satt åt sidan bara för det! Nä men Therese klarar sig... Hon har ju bara sig själv... Mmm... Själv i ensamheten... I det tomrum som jag bara längtar efter att få fylla. Varför är jag så rädd för då? Har varit singel i 2,5 månader... (ingen lång tid) MEN VARFÖR ÄR JAG SÅ RÄDD??? Har några vänner jag kan berätta för hur jag mår och känner... De litar jag på till 110%... Men så finns det dem som jag är så rädd att öppna mig för, för jag är rädd för att de ska förvinna på det ena eller det andra sättet! Det är som ett ont band i mitt liv... Vill kunna släppa in... men kan inte säga vad jag vill, vad jag känner... Det stockar sig! Oerhört jobbigt... 

Men Den dagen mitt hjärta slår hundra slag i sekunden, Den dagen jag stå med Han framför mig, Den dagen då jag känner DET från Honom och jag DET för Honom... Då har Han min kärlek i evighet!

OJ!!! Hmm... Började med att skriva att jag var så glad över att jag inte behövde visa leg på bolaget till att jag vart skrivandes om mina tankar... Men jag är fortfarande glad!! :) Tack mina vänner för att ni finns för mig! Vet vilka jag kan räkna med!
Älskar er!!