Underbara älskade jobb!

Är lite kluven vad det gäller att känna när jag kommer hem från jobbet! Vissa nätter känns det som om allt går emot en, medans andra är lugna och harmoniska. Det sist nämnda beskriver natten som varit! *skönt* Ibland känns det som om "väder gudarna" tänker: Nä, nu har vi jävlats tillräckligt för denna vecka... Så nu lägger vi bara lite dimma på vägen.

En låt spelades på radion inatt  Erik Hassle - Hurtful. Fick en känsla som förde mig tillbaka i minnet till då när Hemavan gav mig den vackraste synen jag någonsin sett. Mitt i natten ute på fjället. Miljoners miljarders stjärnor. Bara jag - helt ensam utanför byvacken. Snö så lång man såg. Så oerhört vackert... Stod och mindes J.B, det var nästan som om orden i låten var hans. (Konstigt hur hjärnan kan pussla ihop olika saker.)

Om närsom en vecka är det fyra år sedan han hittades av polisen hemma i lägenheten... Kan se allt framför mig, nästan som om jag var där. Var där några dagar senare när hans föräldrar plockade bort hans saker. Såg en rulle med rep i hallen... Undra om det var "det repet" som han hade tagit en del utav. Så mycker man börjar minnas när man bara sitter och skriver... Alla fina stunder vi hade tillsammans, alla skratt, alla de gånger jag åkte med i bussen när han jobbade. Den gången han ringde från jobbet och sa att det var bråttom "Kom med ett par jobbar byxor..." De hade spruckit där bak - va vi sen skrattade åt det! Den gången jag hade brutit foten och hoppad på kryckorna efter honom på smala skogs stigar när vi var ut och fiskade. När han hade suttit och tänkt ut vad han skulle säga till mina föräldrar och förklara att jag låg på sjukhuset med bruten fot. När han sen ringde så visste dom redan... Den gången han skulle visa hur stark han var och skulle dra sönder sina kalsonger när han fortfarande hade dom på sig, och han slog sig själv på näsan och började blöda. Många fina minnen... tyvärr finns även motsatsen som får mig att må illa. Vill inte minnas, förtränger och vill bara glömma! Mycket av det jag upplevde då har gjort mig till den jag är idag. Skeptisk, frågvis, osäker på allt och alla, mycket och många iallafall... Vågar inte tro på att någon säger sanningen, för det jag förut trott har varit sanning har varit lögn. Och tyvärr finns det en till som fått mig att tvivla på att människor faktiskt kan tala sanning! ... Men motsatsen bevisas dagligen av mina underbara vänner! Ni är guld värda!!! ♥

Kommentarer
Postat av: mamma

Minns när han ringde o sa "de har inte gått så bra för Therése" då hade du redan ringt o berättat,att du brutit foten. Bra att du skriver ner saker du varit med om, en läkeprocess,som jag tror gör att du vågar släppa in nån i ditt liv som betyder mycket för dig.Livet börjar nu..............!!!!

2009-01-10 @ 23:07:34

♥ Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0